När blir man svensk?

Långt inlägg från min sida.
Dissekera mina tankar.


_____________________________________________






Att vara svensk medborgare är något som ingen har frågor om.
Det är få som ifrågasätter det svenska medborgarskapet, och det är så glasklart att det sällan behövs.

Men i detta sammanhanget kommer ofta även frågeställningen: vem är svensk?
Oftast i syfte att avväpna den som säger sig vara skeptisk till mångkulturens lovsång.
Självgott klappar sig sedan frågeställaren sig på magen, och tänker på vilken genial frågeställning denne hade och att detta klarar ingen av att nysta upp.
Denna fråga är något denne har sett, ska ställas var som, frågan om mångkultur och invandring kommer upp. Det finns liksom en manual för det, kändisar har gått ut tillsammans med politiker för att berätta att det inte finns några svenskar.
(tror faktiskt det finns en manual för att bemöta invandringskritiker)
Alla är invandrare.
Detta är förenklat in i absurdum, och det gnager en känsla hos de flesta att det de säger ändå inte stämmer, trots att de ändå har rätt.

Även mitt resonemang är ett generellt resonemang och givetvis finns det massa undantag.

Men för att svara på frågorna: Vem är svensk och när blir man svensk?

När man känner sig delaktig och någorlunda hemma i den svenska kulturen, med alla dess nyckfulla normer och outtalade etikettregler. (Ni vet det där som Chefen på forum för levande historia inte anser finns.)
Det betyder inte att man måste hålla med och helt acceptera alla tokigheter som svenskarna har för sig, men man känner sig hemmastadd med det hela. Och ser på det hela som en del i sin egen kultur, som en del av sin personlighet. (om man nu är så knäpp att man ens funderar över detta faktum)

Så är det enkla svaret: TRE

Det tar tre
generationer innan du är svensk.
Nu talar jag om utanförskapets medborgare.
De som har flyttat hit och bosatt sig i sin diaspora.
De som flyttat till Sverige, men ändå inte är med kulturellt, eller ens har ett intresse av det.


Första generationen

De kom hit av ett eller annat skäl. Helt ointressant varför.
Man drömmer sig tillbaka, till det land där man kände sig hemma och till den kultur man kände sig trygg i. Till ett ställe där man har en given plats och där man är någon. Man är en del av ett samhälle som har sina givna regler och normer. Ali från Aleppo urmakaren, med familjeband sedan 10 generationer tillbaka.

Nu sitter Ali i Husby. Han är bara Ali inget annat. Hans liv står på paus. Bidragen tickar in men det är allt. Något speciellt meningsfullt liv är det inte frågan om när det gäller personlig utveckling.
Frågar du Ali vem han är, så svarar han stolt: Ali från syrien! Aleppo! Där var jag en ansedd urmakare. Och han börjar även rabbla upp de släktingar som han är extra stolt över.
Detta är inget konstigt, och är helt normalt.
För att få någon slags meningsfullhet i tillvaron söker han sig till lika sinnade i någon syrisk förening som ligger nära hans lägenhet i Husby. Där upprätthålls alla seder, språk och kulturella yttringar för det är det enda de har. Att få jobb när man är 50+ är inte lätt i Sverige, och att få träffa svenskar, är nästintill omöjligt, då de flyr invandrarna som pesten när de flyttar på svenskarna alltför mycket. Det räcker visst med 5% invandrare och de mest välbärgade börjar fly. Av det fina multikulti hyllningarna märks ingenting när det väl kommer till kritan för Ali.
Han sitter i sin lägenhet eller träffar likasinnade på någon kulturförening eller ett cafe i närheten där han bor. Enda gången han träffar en svensk är när AMS eller någon annan myndighet kräver att han visar upp sig. Eller inte ens då, för nu sitter hans landsmän och tar mot honom och talar hans språk i myndighetsutövandet. Så inte ens här får stackars Ali kontakt med svenskarna.

Är det då konstigt att Ali inte känner allt för stor tacksamhet mot Sverige och svenskarna?
Han har ju knappt träffat någon som pratar svenska. Till och med svenska samhället gör att Ali inte ska behöva interagera med svenskar. Landsmän på vårdcentralen, landsmän på försäkringskassan, landsmän på ams.. Listan kan göras lång...
Regeringarnas svar på att bryta detta utanförskap för Ali är mer pengar till integrationsprojekt, vilket i sin tur innebär pengar till syriska föreningen, så att de kan ha lite trevligare på sina fester.



Andra generationen.

Den missanpassade generationen.

Denna generation har det inte lätt, då de inte passar in någonstans.
De känner sig inte hemma i den svenska kulturen och förstår inte heller vad den där senile urmakaren snackar om heller.
Visst, de har varit på besök hos sina släktingar i de lugnare delarna av Syrien, och de var väl trevliga. Men det var ändå inte som hemma i Husby. Där man känner sig trygg i de regler och normer som finns. SvenneBanan ser de ibland på tunnelbanan, men de verkar synnerligen osympatiska och tittar inte ens åt en. Att se en leende svensk på tunnelbanan , innebär per automatik att den jäveln är packad. Inga normala svenskar ler åt andra. Det har man fått lära sig sedan barnsben. Urmakaren berättar ofta historier om hur svårt det är att komma in i svenska samhället och att det faktiskt ät bäst att man håller sig till sina egna. Svenskarna verkar ju ändå inte vilja veta av en. Till och med samhällsinrättningarna har de segregerat så hårt att det enda man möter är en landsman. De är kort och gott rasister de där svenskarna. Och är de inte det så är de ialla fall helt vettlösa, varför ta hit så många invandrare om man ändå inte tänker ge oss en chans?
Det är knappt lönt du läser, du kommer ändå inte bli accepterad av de där svenskarna.

Här börjar det bli lite problem, barnen känner igen sig i en del av argumentationen, men vet att det är något som inte stämmer i Urmakarens resonemang. Gubben kan ju inte ens svenska, så vad vet han om svenska samhället? Jag är ju tvungen att följa med och tolka åt gubbfan de få gånger han måste prata med en inföding. Njea.. något är inte rätt här.
Men ändå, se på skolan, inte många av oss får betyg nog att kunna läsa högre studier. Att få ett jobb är knappt att tänka på.




Ungdomsåren går och bitterheten mot samhället gnager sig fast, tills dess att man fyllt +25.
Helt plötsligt börjar man inse att man kan göra något själv åt situationen när det gäller jobb. Ungen man fått med sin kärlek, ska inte behöva ha det som jag själv har haft det, och växa upp med en galen farsa som håller fast i ett annat land i en annan tid.
Man börjar plugga, men då man börjar bli till åren så är fokus på jobb.
Efter mycket slit så kommer ett jobb, där det även finns en och annan svensk.
Och se på fan, de kan le, verkar inte vilja äta upp ens barn, men att bli hembjuden är inte att tänka på. Det kan man leva med.
Frågar någon vem man är, så svarar man Mohammed från Syrien/Husby. Beroende på vad situationen kräver. Man har upptäckt att det där fantastiska som Galne Urmakaren dillar om, bara var en saga, men vill ändå hålla kvar vid sitt kulturarv.

Tredje Generationen.

Då föräldrarna har slitit och kämpat och jobbar. Har de även velat se det bästa för sin familj, vilket inneburit att de sökt sig bort från utanförskapet och bor nu i en villa i en bättre del.
Frågar man deras unge Fatima vem hon är blir svaret: Fatima från Sverige och bor i Spånga. Hon berättar även stolt i rösten att farfar minsann kom från Syrien. Det är ett jättefint land har hon fått berättat för sig. Hon hoppas att hon får åka dit någon gång.
Fatima högskolestuderar och kommer sedemera få ett bra jobb.
För Fatima är kösystemet inget märkligt, hon liksom alla andra skakar på huvudet åt små grodorna runt midsommarstången.



För en del krävs det fler generationer för att bli svenskar.
Medans för andra kommer det aldrig gå.
Fråga en zigenare vad denne är, och svaret är självklart...